Jag heter Elias och Kim och jag har kommit fram till att hennes blogg kommer bli mycket bättre om jag skulle skriva lite i den då och då. Som en gästartist fast i bloggform. En artist måste i och för sig vara känd också men från vad jag har hört är jag kanske lite småkänd?

Som jag sade heter jag Elias Bellamqaddam, går i NV07 på Tyresö Gymnasium. Jag och Kim träffades för länge sedan då Kim började i min klass i Njupkärrs Skola. Jag tror det var i tvåan eller i trean. Hur som helst så kommer jag ihåg att jag var jättekär i henne då. Jag tror jag till och med frågade chans på henne (eller om jag lät en gemensam vän Marcus göra det åt mig). Det gick ju sådär: blånekad direkt. Det var inte första eller sista gången jag blev blånekad av en tjej heller. Men smällar får man ta ibland. Under resten av grundskolan var jag och Kim ömsom vänner som fiender. Vi slogs lite om Markus som ja nämnde innan och jag var otroligt svartsjuk på Kim när de två lekte utan att jag fick vara med.
Efter att vi slutat femman (jag grät på avslutningen till och med) så träffade jag inte Kim förrän i åttan eller nian tror jag. Jag hade sett henne i mitt område eftersom vi bor grannar men aldrig pratat med henne. Men så vips hade en Rasmus (en till granne) och jag plingat på henne och så rullade det vidare. Detta var innan Kim blev ultimate dampbarn of destruction och färgade håret orange och jag vet inte vad. Då var hon snäll och harmlös som en kanin. Det fanns då en period då vi alla tre var vänner och det var väl trevligt! Sen så ändrades det abrupt på Rasmus fick någon lapp i hans brevlåda då Kim sa något om att de inte kunde träffas mer yaddiyadda. Det var andra gången som jag och Kim kom ifrån varandra så att säga. Sen till sist såg jag henne på Tyresö Gymnasium, närmare bestämt i klassrummet A41. Det visade sig att Kim och jag gick i samma franskagrupp. ROLIGT. Ni vet hur det är med gamla bekanta man förlorat kontakten med: när de går förbi gör man sitt bästa för att ta upp mobilen och fumla med den, eller bara ignorera dem. Både Kim och jag körde den taktiken. Men jag vet sen inte liksom vad som hände men det slutade i alla fall med att vi faktiskt pratade med varandra. Tyvärr måste jag medge att de mesta pratet i början var förolämpningar som sköts fram och tillbaka eftersom jag har den ovanan att vara elak när jag är nervös. Jag (och Kim) bättrade oss och nu är det chill. Vi kanske inte är bästisar men vi har gemensamma vänner och jag tycker i alla fall att man kan se mig och kim som polare. Det var en liten introduktion till en förhoppningsvis lång "spalt" i la blogg de la Kim!

---

Kims kommentar: HAHAHAHA JAG DÖR