Hej Björnar
Det var ett tag sedan jag skrev här. Mycket har hänt sen sist, eller? Personligen har jag inte ändrat mig mycket alls. Jag har köpt GTA IV till Xbox 360, börjat jogga och låtit håret växa äckligt långt (inte hårdrockarlångt, bara längre än vad jag själv tycker är nice). Just idag var jag vid Nyfors med lite kompisar. De flesta badade och jag tog med mig badkläder, men det var fördjävligt kallt. Så jag sket i det. Sen blev det inte så mycket mer med det, alla drog hem (eller så hade de ett ultrahemligt party utan mig när jag cyklat iväg). Jag sitter och gäspar som en liten gris medan jag skriver det här, men jag har inte gjort annat än sovit känns det som. Det är väl det jag gör på sommarlovet. Självklart är jag med vänner och spelar också. Men om man får vara lite geek så går ju majoriteten av dygnet åt sömn. I alla fall mitt dygn, jag vet några som tycker att sova är onödigt. Jag vet inte vad jag ska säga till dem, men jag gillar att sova och vila mig i allmänhet.
Jag är uppriktigt förvånad. Jag trodde inte jag skulle få skriva mer i Kims blogg. Jag hade inte direkt tänkt mycket på det, men tidigare idag fick jag ett meddelande på msn som lyder: ”när du ser det här så vill jag att du skriver ett blogginlägg plx”. Det betyder ju åtminstone att man inte är bortglömd. Men det är ju så också att jag inte har träffat Kim sedan sommarlovet började. Bara det är skumt med tanke på att vi bor 30 meter från varandra men från vad jag har förstått är Kim en nattmänniska och jag går oftast inte vägen förbi hennes hus just för att jag oftast cyklar. Om man ska cykla i mitt område är det lättare om man cyklar ner för backen bredvid mitt hus än att bära cykeljäveln ner för Kims långa jävla hortrappa.
Jag är inte så van vid att skriva blogginlägg vilket kanske märks. Men det är väl bara att spy skit tills man hittar en guldklimp så att säga? Den sorgliga sanningen är väl den att jag visst har tänkt på att göra en blogg. Men då ställer man sig frågorna: Har jag ett tillräckligt intressant liv för att folk ska vilja läsa om det, och: VEM ska läsa det här? Jag kom fram till att några kommer säkert att läsa de första inläggen bara för att de känner mig, eller för att det tycker synd om mig. Det är ju inte så farligt, det kan jag leva med. Men den första frågan: vad händer mig egentligen? Visst, jag kan skriva om vad som händer i GTA, eller vad mamma lagade för middag förförra tisdagen men det känns inte som det finns intresse för sånt. Det här däremot är en annan sak. Jag inbillar mig att folk läser Kims blogg och OM de gör de så är detta skamlös reklam för mig!
Kims kommentar: Jag hatar min trappa!
Jag är uppriktigt förvånad. Jag trodde inte jag skulle få skriva mer i Kims blogg. Jag hade inte direkt tänkt mycket på det, men tidigare idag fick jag ett meddelande på msn som lyder: ”när du ser det här så vill jag att du skriver ett blogginlägg plx”. Det betyder ju åtminstone att man inte är bortglömd. Men det är ju så också att jag inte har träffat Kim sedan sommarlovet började. Bara det är skumt med tanke på att vi bor 30 meter från varandra men från vad jag har förstått är Kim en nattmänniska och jag går oftast inte vägen förbi hennes hus just för att jag oftast cyklar. Om man ska cykla i mitt område är det lättare om man cyklar ner för backen bredvid mitt hus än att bära cykeljäveln ner för Kims långa jävla hortrappa.
Jag är inte så van vid att skriva blogginlägg vilket kanske märks. Men det är väl bara att spy skit tills man hittar en guldklimp så att säga? Den sorgliga sanningen är väl den att jag visst har tänkt på att göra en blogg. Men då ställer man sig frågorna: Har jag ett tillräckligt intressant liv för att folk ska vilja läsa om det, och: VEM ska läsa det här? Jag kom fram till att några kommer säkert att läsa de första inläggen bara för att de känner mig, eller för att det tycker synd om mig. Det är ju inte så farligt, det kan jag leva med. Men den första frågan: vad händer mig egentligen? Visst, jag kan skriva om vad som händer i GTA, eller vad mamma lagade för middag förförra tisdagen men det känns inte som det finns intresse för sånt. Det här däremot är en annan sak. Jag inbillar mig att folk läser Kims blogg och OM de gör de så är detta skamlös reklam för mig!
Kims kommentar: Jag hatar min trappa!
Hej björnar
Jag heter Elias och Kim och jag har kommit fram till att hennes blogg kommer bli mycket bättre om jag skulle skriva lite i den då och då. Som en gästartist fast i bloggform. En artist måste i och för sig vara känd också men från vad jag har hört är jag kanske lite småkänd?
Som jag sade heter jag Elias Bellamqaddam, går i NV07 på Tyresö Gymnasium. Jag och Kim träffades för länge sedan då Kim började i min klass i Njupkärrs Skola. Jag tror det var i tvåan eller i trean. Hur som helst så kommer jag ihåg att jag var jättekär i henne då. Jag tror jag till och med frågade chans på henne (eller om jag lät en gemensam vän Marcus göra det åt mig). Det gick ju sådär: blånekad direkt. Det var inte första eller sista gången jag blev blånekad av en tjej heller. Men smällar får man ta ibland. Under resten av grundskolan var jag och Kim ömsom vänner som fiender. Vi slogs lite om Markus som ja nämnde innan och jag var otroligt svartsjuk på Kim när de två lekte utan att jag fick vara med.
Efter att vi slutat femman (jag grät på avslutningen till och med) så träffade jag inte Kim förrän i åttan eller nian tror jag. Jag hade sett henne i mitt område eftersom vi bor grannar men aldrig pratat med henne. Men så vips hade en Rasmus (en till granne) och jag plingat på henne och så rullade det vidare. Detta var innan Kim blev ultimate dampbarn of destruction och färgade håret orange och jag vet inte vad. Då var hon snäll och harmlös som en kanin. Det fanns då en period då vi alla tre var vänner och det var väl trevligt! Sen så ändrades det abrupt på Rasmus fick någon lapp i hans brevlåda då Kim sa något om att de inte kunde träffas mer yaddiyadda. Det var andra gången som jag och Kim kom ifrån varandra så att säga. Sen till sist såg jag henne på Tyresö Gymnasium, närmare bestämt i klassrummet A41. Det visade sig att Kim och jag gick i samma franskagrupp. ROLIGT. Ni vet hur det är med gamla bekanta man förlorat kontakten med: när de går förbi gör man sitt bästa för att ta upp mobilen och fumla med den, eller bara ignorera dem. Både Kim och jag körde den taktiken. Men jag vet sen inte liksom vad som hände men det slutade i alla fall med att vi faktiskt pratade med varandra. Tyvärr måste jag medge att de mesta pratet i början var förolämpningar som sköts fram och tillbaka eftersom jag har den ovanan att vara elak när jag är nervös. Jag (och Kim) bättrade oss och nu är det chill. Vi kanske inte är bästisar men vi har gemensamma vänner och jag tycker i alla fall att man kan se mig och kim som polare. Det var en liten introduktion till en förhoppningsvis lång "spalt" i la blogg de la Kim!
Kims kommentar: HAHAHAHA JAG DÖR
Som jag sade heter jag Elias Bellamqaddam, går i NV07 på Tyresö Gymnasium. Jag och Kim träffades för länge sedan då Kim började i min klass i Njupkärrs Skola. Jag tror det var i tvåan eller i trean. Hur som helst så kommer jag ihåg att jag var jättekär i henne då. Jag tror jag till och med frågade chans på henne (eller om jag lät en gemensam vän Marcus göra det åt mig). Det gick ju sådär: blånekad direkt. Det var inte första eller sista gången jag blev blånekad av en tjej heller. Men smällar får man ta ibland. Under resten av grundskolan var jag och Kim ömsom vänner som fiender. Vi slogs lite om Markus som ja nämnde innan och jag var otroligt svartsjuk på Kim när de två lekte utan att jag fick vara med.
Efter att vi slutat femman (jag grät på avslutningen till och med) så träffade jag inte Kim förrän i åttan eller nian tror jag. Jag hade sett henne i mitt område eftersom vi bor grannar men aldrig pratat med henne. Men så vips hade en Rasmus (en till granne) och jag plingat på henne och så rullade det vidare. Detta var innan Kim blev ultimate dampbarn of destruction och färgade håret orange och jag vet inte vad. Då var hon snäll och harmlös som en kanin. Det fanns då en period då vi alla tre var vänner och det var väl trevligt! Sen så ändrades det abrupt på Rasmus fick någon lapp i hans brevlåda då Kim sa något om att de inte kunde träffas mer yaddiyadda. Det var andra gången som jag och Kim kom ifrån varandra så att säga. Sen till sist såg jag henne på Tyresö Gymnasium, närmare bestämt i klassrummet A41. Det visade sig att Kim och jag gick i samma franskagrupp. ROLIGT. Ni vet hur det är med gamla bekanta man förlorat kontakten med: när de går förbi gör man sitt bästa för att ta upp mobilen och fumla med den, eller bara ignorera dem. Både Kim och jag körde den taktiken. Men jag vet sen inte liksom vad som hände men det slutade i alla fall med att vi faktiskt pratade med varandra. Tyvärr måste jag medge att de mesta pratet i början var förolämpningar som sköts fram och tillbaka eftersom jag har den ovanan att vara elak när jag är nervös. Jag (och Kim) bättrade oss och nu är det chill. Vi kanske inte är bästisar men vi har gemensamma vänner och jag tycker i alla fall att man kan se mig och kim som polare. Det var en liten introduktion till en förhoppningsvis lång "spalt" i la blogg de la Kim!
Kims kommentar: HAHAHAHA JAG DÖR